Västvärlden och dess utmaning

Vad menar vi med ”Västvärlden”?
Begreppet ”Västvärlden” kan tolkas på olika sätt. Därför bör vi först och främst förtydliga vad vi menar med den termen och hur konceptet har utvecklats historiskt.
Det är helt tydligt att ”Västvärlden” inte enbart är en geografisk term. Jordens klotform gör en sådan definition helt enkelt felaktig: det som är väst vid en punkt är vid en annan öst. Men ingen inkluderar denna bemärkelse i begreppet ”Västvärlden”.
Vid närmare granskning kan vi att skönja en viktig omständighet: “västvärlden” har satt sin utgångspunkt vid Greenwichmeridianen, det vill säga: Europa. Det är slumpmässigt att nollmeridianen passerar genom just Greenwich, i enlighet med en internationell konvention. Eurocentrism är redan inbyggd i just detta förfarande.
Även om många forntida stater (Babylon, Kina, Israel, Ryssland, Japan, Iran, Egypten, etc.) betraktade sig själva som “världens centrum”, “mellanriken”, “himmelska”, “kungariken under solen”, i internationell praxis blev Europa den centrala koordinaten; mer specifikt Västeuropa. Just därifrån är det vanligt att sätta en vektor i riktning mot öst och en vektor i riktning mot väst. Det gör alltså att vi i geografisk mening ser världen ur en Eurocentrisk synvinkel, och det som man accepterar att kalla ”västvärlden”, namnet väst till trots, samtidigt presenterar sig som världens centrum, ”mitten”.
Europa och Modernitet
I historisk mening blev Europa det territoriella rummet där övergången från traditionellt samhälle till modernitetens samhälle inträffade. Dessutom genomfördes en sådan övergång tack vare utvecklingen av tendenser ursprungligt tillhörande europeisk kultur och europeisk civilisation. Utvecklade i en specifik riktning med principer som fastställts med grekisk filosofi och romersk lag, genom tolkningen av kristen undervisning — först i den katolska och senare i den protestantiska skolan — kom Europa att skapa en samhällsmodell unik bland andra civilisationer och kulturer. Detta samhälle:
• Byggdes på sekulära (ateistiska) grunder;
• Proklamerade idén om social och teknisk utveckling;
• Skapade grunden för den samtida vetenskapliga synen på världen;
• Utvecklade och introducerade en modell för politisk demokrati;
• Betraktas som av yttersta vikt för kapitalistiska (marknads) relationer;
• Övergick från en jordbruks- till en industriell ekonomi.
Med ett ord, nämligen Europa blev platsen för den samtida världen.
Inom Europas gränser var sådana länder som England, Holland och Frankrike de mest avantgardistiska utvecklingszonerna för modernitetens paradigm, och befann sig väster om mellersta(och särskilt östra) Europa. Begreppen “Europa” och “Västvärlden” blev gradvis synonymer: det uttalade “europeiska”, det som skilde sig från andra kulturer, bestod just i övergången från det traditionella samhället till modernitetens samhälle. Detta i sin tur inträffade först och främst i det europeiska väst .
Således får termen “västvärlden” från 1600- till 1700-talen en exakt civilisationsförståelse och blir en synonym för “modernitet”, “modernisering”, “framsteg”; social, industriell, ekonomisk och teknisk utveckling. Från och med nu var allt som var involverat i moderniseringsprocesserna automatiskt knutet till väst. “Modernisering” och “Westernization” visade sig vara synonymt.
Idén om ”progressivitet” som grund för politisk kolonisering och kulturell rasism
Karaktären av “Modernisering” och “Westernization” kräver vissa förtydliganden, vilket leder oss till mycket viktiga praktiska slutsatser. Saken är att bildandet i Europa av den oöverträffade civilisationen i den moderna eran[bokstavligt: den nya tiden], inrättandet av “moderniteten”, ledde till ett särskilt kulturellt arrangemang, som först bildade européernas självmedvetenhet , men senare också av alla dem som befann sig under deras inflytande. Med denna etablering framskrider den uppriktiga övertygelsen att vägen för västerländsk kultur, och särskilt övergången från traditionellt samhälle till samtida samhälle, inte bara är en egenart för Europa och folken som befolkar den, utan en universell utvecklingslag, obligatorisk för alla andra länder och folk. Européer, “västvärldens folk”, var de första som passerade denna avgörande fas, men alla andra är dödligt dömda att gå på samma väg; förment av den “objektiva” logiken i världshistorien, “progressiviteten” kräver det.
Idén uppstår om att väst är den obligatoriska modellen för hela mänsklighetens historiska utveckling, och världshistorien — som tidigare, både i nuet och framtiden — är förmodas upprepa de stadier som västvärlden i sin utveckling redan har passerat eller närmar sig, i förväg av alla andra. Överallt där européer stötte på “icke-västerländska” kulturer, som bevarade det “traditionella samhället” och dess sätt, gjorde de en entydig diagnos: “barbarism”, “vildhet”, “efterblivenhet”, “frånvaro av civilisation”, “subnormalitet”. Således utgjorde västvärlden gradvis idén av ett normativt kriterium för utvärderingen av folk och kulturer i hela världen. Ju längre de var från väst (i dess senaste historiska fas), desto mer “defekt” och “sämre” trodde de att de var.
De arkaiska rötterna av västerländsk exklusivitet
Det är intressant att analysera ursprunget till detta universalistiska arrangemang, inom vilket utvecklingsstadierna i västvärlden och den allmänt obligatoriska logiken i världshistorien identifieras.
De djupaste och mest arkaiska rötterna finns i de uråldriga stammarnas kulturer. Det är kännetecknande för forntida samhällen att identifiera begreppet ”människa” med konceptet ”att tillhör stammen”, “till etnos”, vilket ibland leder till att de förnekar medlemmen i en annan stam status som ”människa”, eller placerar honom medvetet på en lägre hierarkisk nivå. Stammän från andra stammar eller förslavade folk blev av denna logik klassade som livegna, förda bortom gränserna för det mänskliga samhället, berövade alla slags rättigheter och privilegier. Denna modell — medstammar = människor, främmande stammar = inte människor — ligger till grund för de sociala, juridiska och politiska institutionerna i det förflutna, som analyserades i detalj av Hegel (i synnerhet av Hegelianen A. Kojeve) och undersökte figurparet, Master-Slave. Befälhavaren var allt; slaven, ingenting. Människans status tillhörde Mästaren som ett privilegium. Slaven likställdes, även juridiskt, med tamdjur eller ett produktionsobjekt.
Denna dominansmodell visade sig mycket stadigare än man kunde tro, och den gick vidare i modifierad form in i den moderna eran [bokstavligt: den nya tiden]. Således uppstod idékomplexet, som paradoxalt nog kombinerade demokrati och frihet inom de europeiska samhällena själva, med rigida rasistiska arrangemang och cynisk kolonisering i sina relationer med andra — “mindre utvecklade” — folk.
Det är betydelsefullt att slaveriinstitutionen, och att det på grund av ras, efter mer än tusen års klyfta, återvänder i västerländska samhällen — i första hand i USA, men också i länderna i Latinamerika — just i den moderna eran, i epoken utbredningen av demokratiska och liberala idéer. Dessutom tjänar teorin om “progressivitet” faktiskt som en grund för européer och vita amerikaners omänskliga utnyttjande av ursprungsbefolkningar: Indianer och afrikanska slavar.
Ett intryck börjar bildas, att genom bildandet av civilisationen i den moderna eran i Europa, överförs modellen av Master-Slave från själva Europa till resten av världen i form av kolonialpolitik.
Imperium och dess inflytande på det samtida ”förvästligandet” (eg. Westernization)
En annan viktig källa till detta inflytande var idén om imperiet, som européerna uttryckligen förkastade i början av den moderna eran, men som trängde in i den västerländsk människans omedvetna. Imperiet — som det romerska, även senare, också det kristna (bysantinen i öst och det heliga romerska riket av tyska nationer i väst) — betraktades som hela universum, inom vilket människor bor (medborgare), medan de som är bortom dess gränser är “subhumans”, “barbarer”, “kättare”, “hedningar” eller till och med ännu mer otroliga saker: kannibaler, monster, vampyrer, “Gog och Magog”, och så vidare. Här förflyttas stamuppdelningen mellan sitt eget folk(människor) och främlingar (icke-människor) till ett högre och mer abstrakt plan: medborgare i imperiet (deltagare i universum) och icke-medborgare (invånare i den globala periferin).
Detta generaliseringsstadium om vem som är och som inte ska räknas som en person kan ses helt som ett övergångsstadium mellan det arkaiska och det samtida väst. Efter att ha formellt avvisat imperiet, tillsammans med dess religiösa grundvalar, bevarade samtida Europa imperialismen helt och hållet och överförde det bara till nivån av värden och intressen. Framsteg och teknisk utveckling betraktades hädanefter som ett europeiskt uppdrag i vars namn en planetarisk koloniseringsstrategi utvecklades.
Således överförde den moderna eran [bokstavligt: den nya tiden], efter att formellt ha brutit med det traditionella samhället, några grundläggande arrangemang från just det traditionella samhället (den arkaiska uppdelningen av personer icke-personer på etniska grunder; modellen för Slave-Master, den imperialistiska identifieringen av dess civilisation med universum och alla andra är ”vildar” och så vidare) till de nya livsvillkoren. Västvärlden som en idé och som en planetstrategi blev ett ambitiöst projekt för nyetableringen av en världsregering, den här gången höjdes ”upplysning”, ”utveckling” och ”progressivitet” till status för hela mänskligheten. Detta är en slags ”humanitär imperialism”.
Det är viktigt att avhandlingen om progressivitet inte var en enkel täckmantel för västerländska människors egoistiska rovdjursliknande intressen i deras koloniala expansion. Tron på universalism av västerländska värderingar och logik i historisk utveckling var helt uppriktig. Intressen och värden sammanföll i detta fall. Detta gav enorm energi till banbrytarna, sjömän, resenärer och affärsmän i väst för att bosätta sig på planeten; de sökte inte bara vinst, utan förde också upplysning till “vildarna”.
Grymma rån, cyniskt utnyttjande och en ny våg av slavinnehav, tillsammans med moderniseringen och den tekniska utvecklingen av koloniala territorier, bildade tillsammans grunden för västvärlden som idé och som global praxis.
Modernisering: endogent och exogent
Här bör vi göra en viktig iakttagelse. Från och med 1500-talet börjar processen med planetarisk modernisering utvecklas från Västeuropas territorium. Det sammanfaller strikt med västs kolonisering av nya länder, där som regel folk som bevarar grunden för det traditionella samhället lever. Men gradvis påverkar modernisering alla: både västerlänningar och icke-västerlänningar. På ett eller annat sätt moderniseras alla. Men kärnan i denna process förblir annorlunda i olika fall.
I västvärlden — i första hand i England, Frankrike, Holland och särskilt USA, ett land byggt som ett laboratorieexperiment av den moderna eran [bokstavligt: den nya tiden] på förment “tomt land”, “från ett tomt blad”- moderniseringen kännetecknas av en endogen karaktär. Den växer från den konsekventa utvecklingen av kulturella, sociala, religiösa och politiska processer, som ligger till grund för det europeiska samhället. Detta inträffar inte överallt samtidigt eller med en och samma intensitet — skeendet är uppenbarligen fördröjt hos vissa folk, så som tyskarna, spanjorerna och italienarna, med vilka moderniseringen fortsätter i en något långsammare rytm än vad de gör med sina europeiska grannar från väst. Den moderna eran för de europeiska folken följer deras interna tidtabell och är i överensstämmelse med den naturliga logiken i deras utveckling. Moderniseringen av länderna och folken i Europa framträder enligt interna lagar. Eftersom den utvecklas från objektiva förutsättningar och motsvarar majoriteten av det europeiska folkens viljor och stämning är det endogent — det vill säga en intern princip.
Det är en helt annan sak med de länder och folk som dras in i moderniseringsprocessen mot sin vilja och blir offer för kolonisering genom att inte vilja eller kunna motsätta sig den europeiska expansionen. Naturligtvis, genom att erövra länder och folk eller skicka svarta slavar till USA, så främjar västvärldens folk moderniseringsprocessen. Tillsammans med den koloniala administrationen tar de fram nya order och stiftelser, liksom tekniken och logiken för ekonomiska processer, moral, socialpolitiska strukturer och juridiska institutioner. Svarta slavar, särskilt efter segern för de abolitionistiska Nordstaterna, blev medlemmar i ett mer utvecklat samhälle (även om de också förblir andra klassens människor) än de arkaiska stammarna i Afrika, från vilka de hade tagits av slavhandlare. Faktumet om modernisering av kolonier och förslavade nationer kan inte förnekas. Västvärlden visar sig även i detta fall vara motorn för modernisering. Men den sista punkten är mycket specifik. Det kan kallas exogent — det vill säga inträffar utifrån, fastnat, infört.
Icke-västerländska folk och kulturer förblir i det traditionella samhällets förhållanden och utvecklas i linje med sina egna cykler och sin egen inre logik. Där finns det också perioder med uppstigning och nedgång, religiösa reformer och inre oenighet, ekonomiska katastrofer och tekniska upptäckter. Men dessa rytmer motsvarar en annan, icke-västerländsk utvecklingsmodell, följer en annan logik, riktas mot olika mål och skapar olika problem.
Exogen modernisering — och dess grundläggande kvalitet utgörs av detta — det framgår inte av det traditionella samhällets interna behov och naturliga utveckling, som, när det lämnas åt sig själv, förmodligen aldrig skulle ha kommit till de strukturer och modeller som sattes samman i väst . Med andra ord, sådan modernisering är påtvingad och påklistrad utifrån.
Följaktligen stämmer trenden att modernisering = Westernization: det är också kolonisering (införandet av extern auktoritet). Den förtryckta majoriteten av mänskligheten, med undantag för européerna och de direkta ättlingarna till kolonisatörerna i Amerika, utsattes för just denna våldsamma, tvingade, externa modernisering. Det hade en inverkan på de traumatiska och interna inkonsekvenserna hos majoriteten av samtida samhällen i Asien, öst och tredje världen. Detta är den sjuka moderniteten, det skrattretande väst.
Två typer av samhälle med exogen modernisering
I alla samhällen som utsätts för exogen modernisering kan man skilja mellan två stora klasser:
• De som har bevarat politiskt-ekonomiskt oberoende (eller som strävat efter det i antikoloniala krig);
• De som förlorat politiskt-ekonomiskt oberoende.
Om vi ​​överväger det andra fallet har vi att göra med en ren koloni, som helt har tappat sitt oberoende och som inte deltar i den moderna erans värderingar mer än indianerna på nordamerikanska reservationer. Sådana samhällen kan vara arkaiska (som vissa afrikanska, sydamerikanska eller Stillahavsstammar), men de korsas delvis med högre tekniska och ganska moderniserade strukturer, som utvecklats på samma territoriella utrymme av kolonisatörerna. Här finns det nästan ingen semantisk korsning mellan inhemskt folk och moderniserare: de lokala samhällenas status skiljer sig knappt från statusen för invånarna i zoologiska trädgårdar, eller i bästa fall ett skyddsområde, befolkat av hotade arter (rödlistade). I den här situationen berör moderniseringen inte lokalbefolkningen, som fortsätter att inte lägga märke till den, och stöter bara mot tekniska begränsningar, i form av taggtråd och järnstängsel
När vi har att göra med ett samhälle som obligatoriskt hamnat på en specifik väg i linje med Westernization och exogen modernisering, men som har gjort detta som svar på hotet om kolonisering från Europa (väst) och lyckats bevara sitt oberoende. Då får processen för modernisering (= Westernization) en mer komplicerad karaktär. Man kan kalla detta: ”defensiv modernisering”.
Här visar sig uppmärksamhetscentrumet vara balansen mellan värden som är speciella för det traditionella samhället, med förbehåll för bevarande för att stödja identitet, och de importerade modeller och system, som det är nödvändigt att importera från väst för att skapa förutsättningar och villkor för partiell (defensiv) modernisering. Samtidigt bevaras subjektiviteten i sådana samhällen, som bestämmer deras egna intressen, och förutbestämmer motståndet mot västvärldens koloniala initiativ.
Följaktligen framträder följande bild: för att försvara sina intressen inför det västerländska angreppet är ett land (samhälle) tvingat att anta vissa värden från väst, men kombinerar dem med sina ursprungliga värden. Huntington kallade detta fenomen för ”modernisering utan Westernization”.
För övrigt bär ett sådant begrepp inom sig några motsägelser: eftersom modernisering och Westernization i huvudsak är synonyma (väst = modernitet) är det omöjligt att bygga modernisering i åtskillnad från väst och utan kopiera dess värden. I traditionella samhällen, som förblir utanför den naturliga livsmiljön för den europeiska kulturen, är förutsättningarna för modernisering helt enkelt frånvarande. Det är därför vi inte talar om ett fullständigt avfärdande av “Westernization”, utan om en sådan balans mellan ens värderingar och de som införts från väst som skulle tillfredsställa villkoren för att bevara identiteten (skillnad från väst — vad är mest, på principnivå!) och utveckling av defensiv teknik, som kan konkurrera med väst i grundläggande vitala regioner (vilket är omöjligt att åstadkomma utan en intensiv inkludering i det ”västerländska” sammanhanget). Det visar sig därför att en sådan variation av exogen modernisering grundar sig på närvaron av oberoende intressen (huvudsakligen åtskilda från västvärldens koloniserande avsikter) och vid kombinationen av egna intressen med pragmatiskt importerade värden från västvärlden. (Vi kan säga att detta är “modernisering + partiell Westernization.”)
In i denna kategori av exogen modernisering faller länder som Ryssland (under hela den moderna eran, som i sig utgör ett unikt fall!), Men också samtida Kina, Indien, Brasilien, Japan, några islamiska länder, länderna i Stillahavsområdet (inledde denna process mycket senare — under förra seklet). Förutom Ryssland var resten av länderna som vandrar på denna väg vid specifika tidpunkter västkolonier och fick självständighet relativt nyligen, eller (som Japan) led de nederlag i krig och ockuperades.
I vilket fall som helst kommer denna typ av exogen modernisering fram i frågan om balansen mellan egna och utländska intressen; det vill säga problemet med andelen och kvaliteten på element, som tillhör två kulturhistoriska och civilisationsformer, de lokala, konservativa grunderna för det traditionella samhället och de så kallade ”universella” och ”progressiva” modellerna för den västerländska civilisationen.
Det viktigaste består i denna andel, som utgör kärnan i relationerna mellan Ryssland och väst.
Vi kommer tillbaka till detta lite senare, men kommer först att göra några geopolitiska observationer.
Uppfattningen om “väst” och “öst” i Jalta-överenskommelserna
Låt oss nu överväga de geopolitiska aspekterna av de problem som vi har diskuterat och omvandlingen av begreppet ”väst” på 1900-talet, som är relaterat till dem.
Efter slutet av andra världskriget började konceptet geopolitiskt tillämpas i sin helhet på de utvecklade länder som hade valt den kapitalistiska utvecklingsvägen. Detta var en korrigering av konceptet. Ett sådant “väst” är praktiskt taget identiskt med kapitalismen och den liberaldemokratiska ideologin. De länder som gick framåt på denna väg längre än de andra, betraktades som “västvärlden” i uppbyggnaden av en dualistisk värld, även kallad “Jalta-överenskommelserna” (namnet är av platsen för konferensen där topparna för de länder som ingick i anti-Hitler-koalitionen, som bestämde världskartan under andra hälften av 1900-talet: Stalin, Roosevelt och Churchill).
Den här gången skiljer sig begreppet ”väst” delvis från det vi tillhandahöll tidigare. För det första tillhörde till och med de kommunistiska regimerna ideologiskt “väst” i en bred bemärkelse — i första hand Sovjetunionen — i den mån de antog “västeuropeiska” teorier om socialism och kommunism (byggda på observationer rörande historien om den politiskt-ekonomiska utvecklingen) nämligen västerländska samhällen, tillsammans med en motsvarande tro på framsteg och universalism av dessa mönster för hela mänskligheten). Marxismen blev allteftersom favoritmodellen för moderniseringen av traditionella samhällen; en modell som skulle kunna kombinera upprätthållandet av deras egna geopolitiska intressen och delvis bevara av lokala traditionella värderingar med den kraftfulla, importerade apparaten för modernisering och speciellt västerländska idéer, strukturer, intressen och teorier. Således bör marxismen — sovjetisk, kinesisk (maoism), vietnamesisk, nordkoreansk och så vidare — undersökas som varianter av exogen modernisering, som vi talade om ovan. Dessutom visade sig detta projekt relativt framgångsrikt ur teknologisk och ideologisk konkurrenssynpunkt.
Även om den dogmatiska marxismen låtsades att den skulle ersätta kapitalismen med sig själv när kapitalismen hade nått det kritiska steget i dess genomförande, hände i praktiken allt helt annorlunda: kommunistiska partier vann i de samhällen där kapitalismen var i ett rudimentärt tillstånd, medan det traditionella samhället (jordbrukare, i första hand) rådde både i ekonomisk och kulturell mening. Med andra ord var den realiserade, segrande marxismen motbevisningen av dess ideologiska grundares teori, och å andra sidan visar de kapitalistiska samhällenas historia att Marx förutsägelser om att den oundvikliga i dem av den proletära revolutionen har motbevisats av tid. Marx insisterade på att den proletära revolutionen inte kunde inträffa i Ryssland (och i andra länder med övervägande “det asiatiska produktionssättet”), men det hände nämligen här. I samhällen med utvecklad kapitalism hände inget liknande.
Från detta kan man bara dra en slutsats: marxismen i kommunistiska regimer var inte vad den förkunnade av sig själv, utan bara en modell för exogen modernisering, där västerländska värderingar endast antogs delvis och tyst kombinerades med lokala religiösa-eskatologiska och messianska tendenser. Sammantaget tjänade detta förfarande med specifik modernisering — förändringsmodernisering längs den socialistiska (totalitära) men inte längs kapitalistiska (demokratiska) vägen — till försvar av oberoende staters geopolitiska och strategiska intressen, som strävade efter att avvärja de koloniala attackerna av Europa och (senare) Amerika.
Det strategiska blocket som bildades runt Sovjetunionen, avantgardet för denna alter-modernisering, kallades efter andra världskriget “öst”. Även om ett sådant språk verkligen handlade om en variant av exogen modernisering, baserades det marxistiska värdesystemet formellt på den moderna tidens paradigm, precis som kapitalistiska samhällen. Ibland användes uttrycket “den andra världen” i Jalta-perioden i stället för “öst” (“det kommunistiska öst”, “östblocket”), vilket är mer rättvisande och omfattar länder som tog in påskyndad industrialisering med partiell och ganska specifik modernisering (av kommunistiskt slag), och — det viktigaste! — lyckats bevara geopolitisk självständighet, efter att ha undvikit (eller befriat sig från) direkt kolonisering.
I ett sådant fall får begreppet ”tredje världen” betydelse.
“Den första världen”, det vill säga “västvärlden” i terminologin under perioden efter kriget, är länderna med endogen modernisering (Europa, Amerika), och också ett fall av exogen, men extremt framgångsrik teknisk modernisering i förklädnad av ockupationen av Japan, som kunde styra de erövrade nationernas inre energier till massiv ekonomisk tillväxt enligt västerländsk standard. Men samtidigt förlorade Japan sitt geopolitiska oberoende och blev i strategisk mening en avgiven och bruten koloni i USA.
”Den andra världen” betecknar länderna med exogen modernisering som lyckades utnyttja de totalitär-socialistiska metoderna för modernisering, med delvis och relativt framgångsrikt lån av västerländsk teknik och bevarande av oberoende från det kapitalistiska väst. Detta, i förståelsen av den Jaltabaserade världen, kallades “öst”.
Och slutligen hänvisade “den tredje världen” till länder med exogen modernisering som hamnade bakom utvecklingen av både den “första” och den “andra” världen, inte hade fullständig suveränitet, bevarade grunden för det traditionella samhället och pressades för att lita på antingen “väst” eller “öst”, vilket i sig representerar kolonier, underordnade den ena eller den andra.
Och så, om vi begränsar våra överväganden till villkoren för “det kalla kriget” (den tvåpoliga/dualistiska världen), kommer begreppet “väst” i detta fall att framstå som en synonym med det kapitalistiska lägret, “den första världen”, innehållande de mer utvecklade och rikare länderna i Nordamerika, Europa och Japan.
Det intellektuella huvudkontoret för införandet av “den första världen”, “väst” i denna konkreta mening var den trilaterala kommissionen, skapad på grundvalen av American Council on Foreign Relations, och bestod av företrädare för USA: s eliter, Europa och Japan. Således tog ett specifikt segment av intellektuella, bankirer, politiker och forskare från “väst” från 1960-talet på sig historiskt ansvar för globaliseringsprocessen och skapandet av en “världsregering” på grundval av den slutgiltiga “Västvärldens” seger över resten av världen i geopolitisk, moralisk, ekonomisk och ideologisk mening.
På 1990-talet blir “Väst” globalisering
Ytterligare en omvandling av begreppet ”väst” sattes på prov under 1990-talet när arkitekturen i den tvåpoliga/dualistiska(Jaltabaserade) världen kollapsade. Från och med då blev den liberalkapitalistiska modellen den viktigaste och den enda, kommunismen som ett projekt för förändringsmodernisering kraschade, kunde inte stå emot konkurrensen, och USA: s militärpolitiska och ekonomiska styrka oavsiktligt överträffade alla andra länders positioner. Sovjetunionens och Warszawablockens ensidiga kapitulation under ”det kalla kriget” med den parallella upplösningen banade vägen för globalisering och uppbyggnaden av en unipolär värld. Den amerikanska filosofen, neokonservativa Francis Fukuyama, började tala om “slutet på historien”, om “ersättning av politik med ekonomi” och “omvandlingen av planeten till en enhetlig och homogen marknad”.
Detta innebar att begreppet “väst” förvandlades till ett globalt och enda koncept, eftersom ingenting mer stred mot inte bara själva moderniseringsidén utan också dess mer ortodoxa, historiskt mer “västerländska”, liberal-kapitalistiska projekt. En framgångsrik och tung seger för “väst” över “öst” — det vill säga för “den första världen” över “andra” — avvecklade i huvudsak alternativen till modernisering, gjorde den till den enda obestridda substansen i världshistorien. Alla som ville förbli anslutna till “samtiden” var tvungna att erkänna denna ovillkorliga överlägsenhet av “väst”, att uttrycka lojalitet mot det, och även en gång för alla att avvisa alla sina egna intressen, även om de var olika i vissa aspekter, eller — desto mer — strider mot USA: s intressen (eller, mer allmänt, Nato-blockets länder) som flaggbärare i den unipolära världen.
Hädanefter uttrycktes problemet bara på detta sätt: i vilket segment av det globala “väst” kommer ett eller annat land, en eller annan regering, att integreras? Om modernisering och därmed Westernization infördes framgångsrikt, uppenbarade sig möjligheten att integrera med “gyllene miljarder” eller zonen av “det rika norr”. Om detta av någon anledning inte blev av, så förblev deras existens i världsperiferins bälte, i zonen “den fattiga södern”. Samtidigt erbjöd den planetariska differentieringen av arbetet ett löfte om modernisering även för “den fattiga södern”, men den här gången i enlighet med det koloniala scenariot, då politiskt slaveri ersattes med ekonomiskt slaveri, medan importen av västerländska kulturella standarder metodiskt utrotade inhemska värden. (således har invånarna i Sydkorea, efter att ha fått en kraftig impuls av exogen modernisering av den koloniala typen, tillsammans med en flyktig ekonomisk tillväxt, slagits ihop med en nästan total spridning av protestantism mitt i det traditionella, shamanistiska, buddhistiska och konfucianska samhället). Att ansluta alla länder till det globala väst garanterade inte någonting, men det gav dem en chans.
Det inträffade också reformer i Ryssland i samma riktning; efter att ha framträtt som en ny organisation efter Sovjetunionens fall, som i sin tur ärvde det ryska imperiet geopolitiskt. Ryssland försökte också integrera sig med det globala väst, och räknade med en plats i “det rika norr” och hoppades att “göra gemenskap” till modernisering i sin huvudsakliga (kapitalistiska) och inte rondell-artade (socialistiska) väg. Under tiden fick Ryssland, precis som alla andra länder, erbjudandet först att avvisa globala anspråk, och senare till och med lokala, och glädjas åt rollen som USA: s strategiska satellit bland ännu mindre moderniserade nationer, utan några speciella privilegier. I huvudsak fördes externa kontroller in i landet.
Och på motsvarande sätt gjorde den härskande myndigheten det lätt för kolonialeliten, reformerande västerlänningar och oligarker, som tänkte på sig själva som chefer som arbetar för de globala transnationella företagen med huvudkontor på andra sidan Atlanten.
Globalisering
I början av 1990-talet, när ”slutet på historien” inte bara verkade nära till hands utan också praktiskt taget genomfört, överlappade begreppet ”väst” nästan begreppet ”värld”, som spikades ner i termen ” globalisering ”.
Globalisering representerar den sista punkten i det praktiska förverkligandet av ”västvärldens” grundläggande anspråk på universaliteten i dess historiska erfarenhet och dess värdesystem.
Genom att tränga in i olika samhällen och kulturer, kombinera humanitära projekt med koloniala metoder för att tillfredsställa sina egna intressen (i första hand inom naturresurserna), gjorde globaliseringsprocessen “väst” till ett globalt koncept. Världen steg framåt till en unipolär modell, där det utvecklade centrumet (USA kärnan, det transatlantiska samhället) handlade om den underutvecklade periferin.
En långtgående modell byggdes upp, beskriven i den klassiska texten, Huntingtons “Clash of Civilizations”, “The West and all the rest.” Men i globaliseringsmodellen betraktas dessa “alla övriga” på inget annat sätt än i förhållande till “väst”; detta är också “väst”, bara underutvecklat och ofullkomligt — ett slags “halvväst”.
Och här redan under nya historiska förhållanden och över en rad transformeringar och semantiska förändringar stöter vi på nytt mot den kulturella rasismen och den liberaldemokratiska sekulära “messianismen” som vi upptäckte bland källorna till modernitetens epok och i den ursprungliga definitionen av begreppet “väst”.
Post-modernitet och “väst”
Ytterligare en intressant process inträffade på 1990-talet angående innehållet i begreppet modernisering. Moderniseringen, som genomfördes i olika hastigheter och med olika egenskaper på ett eller annat sätt i hela världen från starten av den moderna eran i Västeuropa, närmade sig sin egen logiska avslutning i slutet av 1900-talet. Dessutom hände detta naturligtvis i själva väst: den som före andra och enligt naturliga principer gick vidare till moderniseringen av det traditionella samhället nådde målet först. Genom att övervinna både trögheten hos motståndet från konservativa strukturer, och vid en viss tidpunkt, och mycket effektivt konkurrensen från den socialistiska förändringsmoderniseringens sida, så nådde moderniteten i sin liberal-kapitalistiska form sina bestämda gränser och slutet på genomförandet av sitt program: den direkta motståndet mot alternativa ideologier bröts, medan övervinningen av den globala periferins passiva motstånd blev en teknisk fråga. Och där, var det fortfarande bevarades, kunde det likställas med den “tröghetsreaktionen av objektiva omgivningar”, men inte till en konkurrensstrategi. Striden mot det traditionella samhället och dess försök att presenteras i en ny klädsel (alter-modernisering, socialism) slutade med liberalismens seger. Och i väst i sig nådde moderniseringen sina inre gränser efter att ha nått den lägsta punkten i västerländsk kultur.
Detta tillstånd för den slutliga skeendet av agendan för moderniseringsprocessen genererade ett ganska specifikt fenomen i väst: post-modernitet.
Kärnan i postmoderniteten består i det faktum att slutet på moderniseringen av traditionella samhällen för västvärldens invånare till principiellt nya förhållanden. Man kan jämföra denna långa process med att uppnåendet av ett avsett syfte. Människor, arrangerade på ett tåg, reser till en otroligt avlägsen station, blir så vana vid rörelsen, som inte upphör på några generationer, att de inte kan föreställa sig livet på ett annat vis. De ser tillvaron som ständig utveckling, vänder sig till en avlägsen referenspunkt, som alla kommer ihåg, till vilka alla strömmar, men som hela tiden fortfarande är mycket avlägsen. Och plötsligt anländer tåget till slutstationen. Plattform, stationshus … målet har uppnåtts, problemen, beslutat … men folk har blivit så vana vid att flytta hela tiden att de inte kan komma in i sig själva efter chocken att kollidera med sin förverkligade dröm. När målet nås finns det ingen annanstans att sträva efter, ingenstans att gå, inget att röra sig mot. Framsteg nådde sin maximala punkt. Just detta är “historiens slut”, eller “posthistoria” (A. Gelen, G. Vattimo, J. Baudrillard).
Med denna metafor kan man fullständigt beskriva postmodernitetens tillstånd. Här finns både känslan av framgång och besvikelse. I vilket fall som helst är detta inte längre modernitet, inte heller upplysningen eller den moderna eran. Den kritiska fraktionen av postmoderna filosofer som utsattes för hån av olika steg i rörelsen för detta mål började tala ironiskt om de illusioner och förhoppningar som de som startade rörelsen tröstade sig med, utan att misstänka vilken typ av förverkligande av det målet skulle vara. Andra, tvärtom, erbjöd sig att bryta med den kritiska känslan och uppfatta ”den modiga nya världen” som den är, utan att gå in på detaljer och tvivel.
I vilket fall som helst, oavsett om det är uppskattat med ett minustecken eller ett plustecken, representerade Post-Moderniteten ett sluttillstånd. Tron på progressiviteten avslutade sin verksamhet och avstod sin plats till lekfull temporitet. Verkligheten, med tidigare fördriven myt, religion och det heliga, förvandlades till virtualitet. Människan, vid gryningen av den moderna eran, efter att ha störtat Gud från piedestalen, är själv hädanefter beredd att ge kungens plats till en post-mänsklig ras — till cyborgs, mutanter, kloner, till alla produkter av “frigörande teknik”.
Post-Väst
I globaliseringens epok blir inte bara västvärlden global och allestädes närvarande (vilket uttrycks i enhetligheten i världens mode, den allmänna spridningen av dator- och informationsteknik, den allestädes närvarande etableringen av marknadsekonomin och liberaldemokratiska politiska och rättsliga system) , men i sin kärna, i centrum för en unipolär värld, ändrar den kvalitativt “Rika norr” från modernitet till postmodernitet.
Och hädanefter vädjan till detta väst som kärnan, väst i sin högsta manifestation, kan det vara, för första gången i historien man inte drar moderniteten bakom sig (av vilket slag som helst, exogent eller endogent), eftersom väst själv hädanefter inte heller är förenat med modernitet utan med postmodernitet. Men postmodernitet, med sina ironier, rena teknologiska egenskaper, återvinning av det gamla och förbrukade tilltro till progressiviteten, erbjuder inte längre sin periferi ens avlägsna utsikter till utveckling. I “Historiens slut”, som kom, väcks helt andra frågor att analysera, innan vikten och betydelsen av att “väst” drar upp till sin egen nivå av “Fattiga Södern” vilket ser ut som ett absolut onödig och meningslös uppgift: om något kan hittas där, kommer svaren på de nya problemen i den postmoderna epoken säkert inte att vara en av dessa saker.
De som på grund av tröghet förknippar det rotade västvärlden i sökandet efter modernisering under nya förhållanden är dömda till en kolossal besvikelse: efter att ha gått igenom hela moderniseringsvägen till dess slut har västvärlden inte längre någon stimulans att flytta i denna riktning själv eller att locka andra bakom. Väst har gått vidare till en kvalitativt ny etapp. Nu är det inte längre väst, utan post-väst; det märkliga, djupt modifierade väster om den postmoderna epoken.
Rent tekniskt dominerar den fullständigt, och globaliseringsprocesserna utvecklas i full fart, men detta är inte längre en progressiv utveckling utan en cirkulär rörelse runt ett ännu mer problematiskt centrum. Arkitekturen av post-modernitet genom sin favoritprocess gör sådana konstruktioner, där stilar och epoker är fantasifullt blandade, medan på platsen för den arkitektoniska ensemblens centrala punkt ett hål. Detta är frånvaro centrum, cirkelns pol, som representerar undergången från varelse till icke-varelse.
Sådan är också den väsentliga strukturen i den unipolära världen. I mitten av det globala väst — i USA och länderna i den transatlantiska alliansen — flammar det svarta, meningslösa hålet i postmoderniteten.
Gapet mellan globalismens teori och praktik
Västvärldens sista metamorfos under dess omvandling till post-modernitet, som vi beskrev ovan, är en rent teoretisk konstruktion. En sådan bild sammanställdes i början av 1990-talet, och så konceptualiserades därmed världshistoriens logik av de tänkare, som fortfarande är bevarade i väst, innan de slutligen gav vägen till eftermänskligheten (möjligen till tänkande automater) . Men mellan denna teoretiska uppfattning och dess utformning förblev det ett avgörande gap. Reflektion över naturen och strukturen i ett sådant väst och en sådan postmodernitet ledde till och med sina egna ivriga apologeter till ett tillstånd av skräck och förtvivlan. Till exempel återgick Francis Fukuyama vid ett visst ögonblick till den ideologiska bilden som han själv ritade i början av 1990-talet och erbjöd sig att ge tillbaka den, och att behålla västvärlden i det tillstånd där den befann sig innan den hade kommit till sin slutliga station. Kritikerna av Fukuyama, inklusive Huntington, överskattade också kvaliteten och kvantiteten av de hinder som väst måste övervinna för att den ska bli verkligt global och allestädes närvarande. Ur olika perspektiv började alla hålla fast vid resterna av moderniteten med sina nationella regeringar, tro på progressivitet, moraliseringar, mentorskap och fobier, som alla för länge sedan har vant sig vid. Därefter beslutades det att förlänga rörelsen till det avsedda målet, eller åtminstone att simulera vagnens gungning och däckets knäppning på rälsens fogar.
Idag bor väst exakt i denna klyfta mellan det som det teoretiskt måste bli i globalismens epok och genom det faktum att det övervann alla hinder och besegrade alla alternativ, och det som det inte fullständigt vill erkänna som den nya globala arkitekturen för Post-moderniteten — med ett hål snarare än ett centrum. I detta gap, oändligt litet och ständigt sammandragande, förekommer dock mycket viktiga processer som ständigt förändrar den allmänna världsbilden.
Allt detta påverkar aktivt Ryssland.