Revolt mot den moderna världsordningen

Joakim Andersen

Den italienske traditionalisten Carlo Terracciano (1948-2005) har av Aleksander Dugin beskrivits som en av vår tids främsta geopolitiker och en europeisk krigare. Efter Terraccianos bortgång har hans Rivolta contro il mondialismo moderno översatts till tyska, med en värdefull längre beskrivning av Terracciano av den tyske skribenten Martin A. Schwartz.

Titeln, Revolt mot den moderna världsordningen, anspelar medvetet på Julius Evolas klassiska verk, men uppdaterat till tidigt 2000-tal (och i viss mån till Terraccianos personliga ekvation, det är inte säkert att Evola fullt ut skulle instämma i alla slutsatser). Det riktar sig mot den moderna världen och då särskilt globaliseringen och USA. För Terracciano nivellerar dessa all mångfald, utplånar djur- och växtarter likväl som kulturer. Abstraktionsnivån är hög men det är ändå en värdefull analys av förutsättningarna för en reell antiglobaliseringsrörelse Terracciano beskriver.

Kriget mot Rysslands ideologiska dimension: En analys med utgångspunkt i den fjärde politiska teorin

Alexander Dugin

Kriget mot Ryssland är för närvarande den mest omdebatterade frågan i väst. I skrivande stund existerar det bara som en möjlighet, en samling indicier, men beroende på de beslut som fattas av aktörerna i Ukrainakrisen – Moskva, Washington, Kiev och Bryssel – kan det bli verklighet.

Jag gör i det här sammanhanget inga ansatser att diskutera denna konflikts olika aspekter och historia, utan söker istället analysera dess ideologiska rötter. Min förståelse för konflikten baseras på den fjärde politiska teorin, vars principer finns beskrivna i min bok med samma titel, utgiven på engelska av Arktos 2012.

Jag kommer därför inte gå igenom eventuella risker, faror, kostnader eller konsekvenser av Västs krig mot Ryssland, utan snarare dess ideologiska kärna, betraktad ur ett globalt perspektiv, samt fokusera på ett sådant krigs (oavsett om kriget självt är verkligt eller inte) anda.

 

Hans idéer stärker Putins imperiedröm

Michael Winiarski
Alexander Dugin

– Tidigare var det kommunistpartier som var Rysslands naturliga bundsförvant. Men efter Sovjets fall blev det ett ideologiskt vakuum och Ryssland ville vara som en liberal väststat, men det fungerade inte. När Putin kom fram valde han att, oavsett ideologi, samarbeta med vem som helst utifrån deras attityd gentemot Ryssland. Det blev i första hand högerextrema partier.

Enligt Dugin hade ultrahöger­partierna goda skäl till det: För det förs­ta uppskattade de vändningen mot ökad konservatism i Putins alltmer antiliberala och antiamerikanska Ryssland, som dessutom framstod som en försvarare av traditionella värden. För det andra var partierna marginaliserade av det liberala etablissemanget, och öppningen mot Ryssland var ett sätt att få stöd och erkännande av ett stort land.

Finland välkomnas till ett storryskt Eurasien

Alexander Dugin

- Putin visar nu att det finns ett helt annat alternativ, en eurasiatisk attityd. Den antiamerikanska synen är helt central för dagens Ryssland och Putin, medger Dugin.

- Den konservativa trenden är mycket viktig i hela världen. Alla börjar förstå att liberalismen och den amerikanska hegemonin har misslyckats. Det finns ingenting som herr Obamas eller fru Merkels värld, förklarar Dugin.

 

Professor Dugin om Ukraina

Alexander Dugin

Professor Dugin, etablerad media och politiker i väst beskriver den aktuella situationen i Ukraina som en konflikt mellan en proeuropeisk, demokratisk och liberal oppositionell allians å ena sidan och en auktoritär

regim med en diktator som president å den andra. Håller du med?
– Jag känner igen beskrivningen och jag betraktar sådana analyser som fullständigt vilseledande. Vi kan inte dela upp världen enligt Kalla krigets mönster. Det finns inte en ”demokratisk värld” som står mot en ”antidemokratisk värld”, som många västmedier skriver.
Hur skulle du beskriva denna våldsamma och blodiga konflikt?
– Ukraina är en stat som aldrig historiskt sett existerat. Det är en nybildad entitet. Denna entitet har minst två fullständigt skilda delar. Dessa delar har olika identitet och kultur. Vi har Västra Ukraina, som delar den östeuropeiska identiteten. 

Alexander Dugin och den fjärde positionen

Oskorei

Dugins utgångspunkt är att det i den moderna världen funnits tre ideologier. Den första, liberalismen, utmanades av kommunismen och fascismen, men besegrade och överlevde dem båda. Liberalismen har dock uttömt sin potential, och övergår framför våra ögon i postmodernismen samtidigt som den sprids över världen och utplånar alla de uråldriga och unika kulturer den stöter på. Traditionalisten Dugin anlägger här ett metafysiskt perspektiv, postmoderniteten är direkt demonisk och den tid vi lever i beskrivs i religiösa traditioner från kristendom till islam som de yttersta dagarna, den tid då Antikrist öppet utmanar den kosmiska ordningen. Ekologisk och kulturell mångfald utplånas av en likriktande liberalism som samtidigt reducerar människan till en föraktansvärd varelse. Istället för liberalismens och modernitetens individ får vi splittrade sub- och transindividuella fenomen, ständigt styrda av konsumtionssamhället och diverse kollektiva känslor. Den postmoderna människan saknar både mening i livet, identitet och en känsla för högre värden. Likt Nietzsches ”last men” anser ”hen” heller inte att detta skulle vara ovärdigt eller fel.

Efter analysen – Samhällsomvälvning eller degeneration

Autonom

Högerradikala har nu de sista tre decennier analyserad och dissekerad sina motståndare, deras makt, deras historia, deras ideologi, deras växt och även deras kommande fall, men fortfarande ärmaktförhållande inte fundamentalt närmare ändring sedan 1945 – var marxism och liberaldemokratin konsoliderade sin ideologiska hegemoni och makt. För den reella oppositionen till den parlamentariska höger – vänster dikotomin är makten reellt sätt lika långt i fjärran som förut. Högerradikala, konservativa, traditionalister och även vissa former av socialister, har sedan länge dissekerad det politiska maktkomplex som har byggds upp i Europa sedan 1945, med rötter tillbaka till upplysningstid och renässans. Under begreppet politisk korrekthet, vår tids dubbeltänkning, har man kunnat konstatera den nuvarande makts och ideologiska fundaments egalitära diskrepanser och insubstantiella påstående om yttrandefrihet och demokrati. En högerradikal, i saknad av annan säckbetecknelse, vet nu att det samtidiga samhällets makt, fördelar politisk frihet så som den anser att den tjänar den rådande och dominerande ideologisk makt nu och i framtiden: Inte främst så som den legislativt och ideologiskt lägger fram det, genom lagar och politiska program, utan genom indirekte makt genom media, skola och undervisning, kultur och underhållning. Här ingår en ständig vaktande och arbetande press, som fungerar som en förtrupp för fortsatt demontering av folkhemmet och nationalstaten, så som många har uppfattat att den borde vara och var ment att vara. Detta vet den reella oppositionen sedan länge. 

Ambitiöst teoribygge på skakig grund

THOMAS WEBER

 

IDEOLOGI. Med The Fourth Political Theory vill sociologen Alexander Dugin lägga grunden för en ny politisk ideologi, som ska kunna utmana den moderna liberalismen. Thomas Weber finner ett ambitiöst men inte helt oproblematiskt teoribygge, vars kritik mot den rådande ordningen är både intelligent och originell.

Alexander Dugin är professor i sociologi och geopolitik vid Moskva State University, tidigare rådgivare åt Vladimir Putin och sedan en tid tillbaka aktuell med boken The Fourth Political Theory, utgiven på engelska av Arktos. Denne Putins Rasputin – som Dugin nyligen kallades av Lars Gyllenhall i Axess – avfärdar dagens existentiella situation som ohållbar, samtidigt som han vill se ett uppbrott med tidigare politiska teorier och gör anspråk på att kunna ersätta dessa med en egen.

Det är många omdömen som kan fällas om Alexander Dugin, men han kan ogärna anklagas för att vara blygsam. Greppet att avfärda hela 1800- och 1900-talens ideologiska historia som en serie misslyckanden är minst sagt djärvt, och det har i vissa kretsar förmodligen gjort honom ungefär lika ogillad som den riktige Rasputin en gång var. I likhet med sin notoriske föregångare är även Dugin en mycket kontroversiell person, vars idéer går bortom de typiska höger- och vänsterbegreppen.

Putins Rasputin

LARS GYLLENHAAL

I Putinryssland kan man nå den politiska maktens höjder även om man har en dokumenterad bakgrund i fascistiska och ockulta rörelser. Alexander Dugin är ett levande bevis på detta.

Walter Laqueurs Black Hundred från 1993 står sig än idag bra som referensverk över rysk nationalism. Flertalet idag betydelsefulla aktörer inom rysk nationalism finns beskrivna i Black Hundred. En av dem är Alexander Dugin. Laqueur skriver om Dugins förkärlek för Julius Evola, en italiensk aristokratisk filosof inom traditionalismen (som förhärligar diktatur och en bortglömd urreligion) för vilken fascismen framstod som ett hopp men sedan alltför modern och rationell. Det var därför ingen slump att Evola sökte sig till Himmlers SS och där blev en del av Ahnenerbe, organisationen för arkeologi och mytforskning. Marlène Laruelle kompletterar iRussian Eurasianism, an ideology of Empire Laqueur genom att tydliggöra Julius Evolas grundläggande betydelse i Alexander Dugins utveckling. Hon berättar bland annat att Dugin redan 1981 översatte Hednisk imperialism (1928).

Imperiedröm ger luft åt rysk nykonservatism

MARIA ENGSTRÖM

Rysslands premiärminister Vladimir Putin avslöjade i en artikel i tidningen Izvestija från den 3 oktober 2011 sina planer på att skapa en euroasiatisk union mellan länder i före detta Sovjetunionen. Den tullunion som sedan förra året finns mellan Ryssland, Vitryssland och Kazakstan ska från och med årsskiftet utvidgas till ett gemensamt ekonomiskt område. Denna euroasiatiska union ska sedan utvidgas till Kirgizistan och Tadzjikistan och på sikt bli till en bro mellan Europa, Asien och Stillahavsregionen. Detta politiska utspel, bara en vecka efter nyheten om att Putin tänker kandidera i presidentvalet 2012, mottogs med stor glädje av konservativa ryska intellektuella, som sedan Sovjetunionens sönderfall propagerar för imperiets återkomst, för Sovjetunionen 2 och Ryssland-Eurasien.

Den ledande teoretikern inom den ryska nykonservatismen är filosofen, politikern och professorn vid Moskvas statliga universitet Alexander Dugin (född 1962), vars namn i Ryssland är synonymt med ordet Eurasien. Dugins vision av Ryssland som euroasiatiska imperiet och inte en nationalstat har varit populär hos Kremls ideologer under hela 2000-talet och anses vara passande för framtiden eftersom de mest utvecklade nationalstaterna är på väg att transformeras till större enheter. I sin bok ”Postmodernitetens geopolitik” (2007) skriver Dugin:

”Ryssland har en plats i den multipolära världen, har frihet och möjlighet att försvara sitt val, men Ryssland måste bli något större än sig själv, Super-Ryssland, Ryssland-Eurasien, kärnan i det demokratiska Eurasienimperiet.”